Sedan dess har Rorschach-metoden utvecklats och använts enligt olika riktningar och skolor (Klopfer, Beck, Bohm, Piotrowski m.fl.). På 1970-talet gjorde John Exner i USA en sammanställning och utveckling av de olika traditionerna och kallade sin version A Comprehensive System (RCS).

RCS är ett performance-baserat test som används för att utreda och bedöma individers personlighet vilket bland annat innefattar att förstå individens perception, tänkande, realitetstestande förmåga, självbild och social förmåga, stresstolerans och affekthantering. Data från RCS kan även användas för tolkning av djup-psykologiska, dynamiska mekanismer inom individen.

Som grundsten finns en omfattande databas av Rorschachprotokoll, kodade enligt principer som gör det lättare än tidigare att göra statistiska jämförelser. Härmed fick Rorschach-metoden ett nytt uppsving. I moderna beskrivningar av Rorschachmetoden betonas ofta att den är en performance-baserad uppgift, att testdata är ett urval av faktiskt beteende insamlat under standardiserade former, och att det därför kan ge information om testpersonens personlighet som hen inte själv är medveten om.

Processen, att utifrån många alternativa möjligheter förklara för en annan person hur man ser på saker, förs fram som det som ger metoden validitet. Man har funnit stöd för att Rorschach kan predicera viktiga och kliniskt relevanta beteenden och behandlingsutfall, identifiera kvaliteter knutna till god och dålig behandlingsprognos, mäta personlighetsförändring som en funktion av behandling och bidra till differentialdiagnos, särskilt för psykotiska störningar.

Metoden används idag i olika sammanhang, exempelvis inom rättspsykiatri och allmän psykiatri, vid behandlingsplanering, som hjälpmedel vid psykoterapi-utvärdering och som urvalsinstrument.