Läs här: Thomas Roséns anförande vid
XX International Congress of Rorschach and Projective methods in Tokyo 2011
Opinions of Younger Rorschachers on the Future of the Rorschach and Projective Methods
July 20, 2011 1:30 PM～2:45 PM
"Exclusive versus obscure
Personality assessment is a diminishing field within clinical psychology, and has been so for a long period of time. The understanding of the inner life of clients seems to attract little interest, even though its vital importance when it comes to making decisions, may it be in clinical practice or in selection settings.
Projective methods have been marginalized over the years, partly because they are hard to grasp for the majority, for other psychologists as well as the general public.
Often, the Rorschach is being viewed as an obscure method, being used by somewhat strange people. This situation is certainly true for Swedish Rorschachers.
The problem should be looked at from a marketing point of view, where projective methods currently are low in both demand and supply. The major challenge ahead, is to maintain skilful use of these methods while making them attractive to a greater circle of people. Rorschach and other projective methods deserve to be perceived as exclusive, not obscure.
I encountered the Rorschach for the first time more than 15 years ago, just in the beginning of my psychology studies. The professor, who was teaching the introduction course, told us that he was certain that no inkblots could tell anything about the make-up of the personality. This way, I was faced with how many people view the method; obscure, unscientific and even ridiculous. His words caught my attention, but probably in a way he did not intend. I had to learn more about Rorschach!
A few years later, I attended an introductory lecture regarding Rorschach. The lecture was given by Olle Sundh, who at the time was responsible for doing most of the teaching of the method in Sweden. In a few hours, Olle showed us the great versatility inherent in the method. Even though I knew very little about the Rorschach at that point, I realized the exclusiveness of the method.
Telling people that I use Rorschach, usually stirs two forms of reactions. There is one of fascination and curiosity, and there is another of suspiciousness and disbelief.
My former boss allowed me to undergo Rorschach training; she was interested and had a generally positive attitude towards projective testing. Still, she wasn’t quite sure how the method could be put into use. From the clinic management point of view, they wanted evidence-based methods, employed quickly to decide whether the patient had a DSM-diagnosis or not. Information above and beyond that is often viewed as superfluous and beside the point. This is one of the problems in clinical psychology today, sorting patients in to diagnostic categories has become an end in it self.
Although this rather problematic situation, I am still approached by colleagues requesting me to do assessments with Rorschach, often in rather problematic cases. Treatment interventions have reached a dead end, which makes therapists and psychiatrists dejected. So they go to great lengths in order to move away from the impasse. At this point, even letting the guy with the inkblots in on the case seems like a viable option. Assessment at this juncture often tells what everybody already knows, prospects are bleak. Critics might think; “As I thought, that test showed nothing!”
Viewing personality assessment and projective testing as a last desperate resort, is of course backward thinking. Designing helpful interventions starts with careful assessment, an assessment that goes beyond nosologic categories. The information that can be extracted from projective methods is actually high in demand. The problem is that many don’t recognise this from the outset; that this is the information they really want. The challenge in everyday clinical work is to justify the use of projective testing. This has to be done in a straightforward and comprehensible way, to get the message through even to those who hold the methods in low regard. Informing about the predictive capabilities of the method, the way it can identify the preferences of the patient and possible pitfalls, often goes a long way. Both employers and clients are the recipients of this kind of information. Moreover, assessment feedback with clients often comes to life when discussing findings from projective methods. There are good examples of prominent users of the Rorschach. People who make the method stand out as an invaluable tool in clinical assessment. Therapeutic assessment is gaining in popularity in Sweden and we are now seeing a resurgent interest in the Rorschach among clinicians.
Another challenge I want to put forth is mainly about the individual Rorschacher. This concerns the skilful use of the method and handling my own avoidance of complexity.
The Rorschach, no matter how useful it might be, only becomes exclusive in the right hands.
IKEA is a well-known Swedish company, famous for making affordable furniture. Some of us, who have bought a piece of IKEA-furniture, have been faced with the task of assembling it. After putting the furniture together, I have more than once ended up with some leftover nuts, bolts and even bigger items meant for the assembly. What to do with that? Was I supposed to use them all? Did I miss something? Is the furniture OK to use? This is somewhat similar to personality assessment, when dealing with test findings that contradict each other and don’t fit the client. It is tempting to dismiss this as measurement errors or lacking motivation on part of the patient. Once I get past that phase, starts an arduous procedure of fitting the data to the client.
Consulting colleagues is an important part of this; sometimes I only listen to others opinions that are very close or similar to my own. So I call a colleague, and then call another one and so on, until I get the answers I like. On other occasions, I’m prepared to listen to anyone who has anything to say about the test results, regardless. During this process, my own Lambda varies considerably, since my perceptions vacillate from rigid form to utter vagueness. In the end, I usually end up with an acceptable test report and a decent Lambda value. With a little help from my colleagues of course.
In my opinion, skilful use of projective methods relies a lot on the acceptance of their complexity. Their ability to tell us something about the not so obvious aspects of the human mind intrigues and attracts. The English 19th century poet John Keats spoke of negative capability. By that, he meant and I quote; “Negative Capability, that is when man is capable of being in uncertainties, Mysteries, doubts without any irritable reaching after fact & reason” As psychologists we need to possess some of the negative capability, described by Keats. In everyday practice, this means to endure confusion and to resist the urge to cut corners.
But, at some point psychologists have to come up with both facts and reason. That is, putting our hard won conclusions into clear, everyday language. This really is the moment of truth, since the insights we want to convey often runs the risk of getting tangled up complicated formulations. The future of the Rorschach and other projective methods lies in good communication. Not everyone can and will learn the Rorschach, but everyone should be aware of its utility. Ladies and gentlemen, dear colleagues, thank you for your attention."
Plump i Protokollet
– en studie av Rorschachs lämplighet som urvals- och rekryteringsinstrument
Calle Brunell & Jonas Pettersson
Sammanfattning
På dagens arbetsmarknad spelar rekrytering en allt viktigare roll, och personlighetsbedömningar utgör en alltmer central del av urvalsprocessen. Rorschaschs bläckplumpstest är ett av de mest använda personlighetstesten, och forskningen kring det omfattande. Både testet och forskningen har dock kritiserats hårt. Debatten kring Rorschach framstår som mycket laddad, och såväl förespråkare som kritiker anklagar varandra för att förvränga tillgångliga data. Vid rekrytering är ett instruments prediktiva respektive inkrementella validitet centrala. Rorschach är en relativt kostsam metod, och det är därför avgörande att verkligen kunna motivera användandet av testet. Vi menar att Rorschach är användbart i rekryteringssammanhang som en del av ett testbatteri, men de höga kostnaderna innebär att detta förmodligen mest kan bli aktuellt vid rekrytering till högre positioner. Som viktiga områden för framtida forskning framträder konceptet Illusory Mental Health, att ta fram nya normer, samt att vidare utveckla olika specifikt inriktade kortversioner.
Inledning
Varje år nyanställs runt en miljon människor på den svenska arbetsmarknaden, allt från timvikarier till höga chefer. De flesta av dessa genomgår någon form av urvalsprocess, men i långt från alla fall är denna process systematiserad. Att ha ett bra rekryterings- och urvalsförfarande kan ge stora potentiella vinster. Och tvärt om, ett företag som inte tar rekryteringsprocessen på allvar riskerar höga kostnader (Prien, 1992). En felrekrytering på chefsnivå får lätt omfattande konsekvenser; ekonomisk förlust, minskad produktivitet hos de anställda och underminering av aktieägarnas förtroende i företaget (Del Giudice, 2010). Detta har gjort att rekrytering och urval fått en alltmer central ställning i dagens arbetsliv.
Uppdraget för en rekryterare är att bedöma en sökandes möjlighet att klara specifika arbetskrav. Genom att titta på den sökandes historia, hur hon presterat tidigare, och på hennes aktuella resurser hoppas således rekryteraren kunna predicera en framtida arbetsprestation. Prien (1992) listar fyra viktiga bedömningsfaktorer som brukar användas som sådana prediktorer: Kapacitet och begåvning, arbetsmotivation, förväntningar och rollperceptioner samt personlighet (Prien, 1992). När det gäller begåvning finns en samstämmighet kring att hög generell begåvning predicerar goda prestationer (Prien, 1992; Lindgren & Janson, 2000; Wood et al., 2003; Hartmann & Grønnerød, 2009). Att be en person skatta hur begåvad hon är anses inte särskilt tillförlitligt. Man har därför konstruerat en rad olika intelligenstest såsom BasIQ, WAIS och Ravens Matriser. På grund av sin kraftfulla prediktiva förmåga är olika intelligenstest idag närmast obligatoriska i rekryteringssammanhang. Men det finns många aspekter som begåvningstest inte kan svara på men som ändå är viktiga faktorer vid en rekrytering, såsom tillexempel stresshantering, copingstrategier, samarbetsförmåga, ledarkvalitéer och realitetsprövning. Dessutom befinner sig många arbetsgivare i en situation där de sökande är väldigt lika när det kommer till formella kvalifikationer och begåvning. En uppsjö av studier har visat att personlighetstester, som en del av ett urvalsförfarande, ökar precisionen när det gäller att förutsäga anställdas framtida prestation med följden att personlighetstestning fått en stor genomslagskraft i rekryteringssammanhang (Del Giudice, 2010).
Det finns idag en stor mängd psykologiska instrument för att med olika metoder bedöma olika variabler av individen. Det är viktigt att hålla isär frågan om vad, exempelvis begåvning, olika specifika förmågor, eller personlighet, som mäts från frågan om hur, till exempel genom självskattning, observation eller performancebaserade tester, detta mäts. MMPI, till exempel, bedömer personlighet genom självskattning, medan Ravens Matriser är ett performancebaserat instrument för bedömning av generell intelligens. Olika bedömningsmetoder har olika styrkor och svagheter. Vi kommer i denna uppsats titta på Rorschach som ett performancebaserat instrument för bedömning av personlighet.
Frågeställning
Är Rorschach användbart inom rekrytering, och i sådana fall på vilket sätt?
I jämförelse med andra personlighetstest, hur väl står sig Rorschach?
Tidigare forskning
Personlighet – och att bedöma den
I Psychodynamic Diagnostic Manual (PDM) definieras personlighet som ”relatively stable ways of thinking, feeling, behaving, and relating to others” (2006, s 17). Personlighet är vad vi är snarare än vad vi har. Till grund för alla instrument för bedömning av personlighet ligger olika antaganden om eller tankar kring vad personlighet är. McGrath (2008) påpekar att det utifrån aktuell neuropsykologisk forskning är en öppen fråga huruvida förmågor och personlighet avspeglar avgränsade aspekter av hjärnans fungerande, men konstaterar att ”psychologists find the distinction between what a person can do and who a person is to be a useful one” (s 466). Vi kommer här inte att gå djupare in på olika definitioner av och synsätt på personlighet utan endast kort redogöra för några sätt att bedöma personlighet som är relevanta utifrån vårt material.
Det finns en mängd olika metoder för att bedöma personlighet, alltifrån observationer och självskattning till nyttjande av tekniker som EEG och fMRI, och olika former av projektiva eller performancebaserade tester. Vanligt i rekryteringssammanhang är en kombination av metoder, som inte alla fokuserar på personlighet i första hand. En sådan kombination kan bestå av en mer eller mindre strukturerad intervju, någon form av begåvningstest, en självskattning för att bedöma personlighet, samt ett mer ostrukturerat performancebaserat test inriktat på personlighet.
Självskattning är den vanligaste metoden för bedömning av personlighet. Självskattningar är lätta att administrera och har visat sig generellt pålitliga. De självskattningstest som förekommer i vårt material är MMPI, Minnesota Multiphasic Personality Inventory, NEO-PI, och 5PFmil 2.0. MMPI innehåller runt 500 påståenden, varierande beroende på version, för testpersonen att ta ställning till. MMPI utvecklades för att identifiera mental ohälsa, och används främst i kliniska sammanhang. Då MMPI förekommer i vårt material är det inte främst som ett verktyg inom rekrytering utan som ett jämförelsematerial. När MMPI utvecklades under 30-talet var en tanke att det, i motsats till andra då aktuella personlighetstester, inte skulle bygga på en viss teori utan istället baseras på statistiska samband mellan personlighetsdrag och psykiatriska diagnoser. Eftersom dessa diagnoser i sin tur baseras på vissa teoretiska antaganden vore det dock fel hävda att MMPI är teoretiskt oberoende (Friedman & Shustack, 2006.).
Både NEO-PI och 5PFmil 2.0 bygger på The Big Five Model, BFM, en modell som använder fem grundläggande dimensioner för att beskriva personlighet. Dessa fem dimensioner, The Big Five, har utvecklats genom faktoranalys av en stor mängd adjektiv eller egenskaper som i olika sammanhang använts för att beskriva individers personlighet. I motsats till MMPI är instrument baserade på BFM avsedda att beskriva normalt, icke-patologiskt fungerande, vilket kan göra dem mer relevanta i ickekliniska sammanhang som rekrytering. De fem dimensionerna är Openness, Conscientiousness, Extroversion, Agreeableness, och Neuroticism. Alla dessa fem övergripande dimensioner innehåller ett antal underordnade personlighetsdrag eller traits. Utgångspunkten för det arbete som ledde fram till BFM var lexikalisk; den byggde på tanken att de skillnader mellan olika individer som är mest framträdande och socialt betydelsefulla med tiden kommer att kodas in i människors språk, och att det därmed är möjligt att genom en granskning av, i det här fallet, det engelska språket är möjligt att få en uttömmande förteckning över personlighetsdrag. Ur två omfattande ordböcker plockades de ord som ansågs beskriva personlighet, och dessa har successivt reducerats till The Big Five med undergrupper. Dessa fem dimensioner har, trots att modellen inte saknar kritiker, visat sig replikerbara och robusta över tid. 5PFmil 2.0 är en BFM-variant utvecklad för den norska militären. (Friedman & Shustack, 2006; Hartmann & Grønnerød 2009; McCrae & John, 1992).
En nackdel med självskattningar är att de riskerar att ge en bild av testpersonens självbild snarare än av hans eller hennes personlighet. Självskattningar innebär också relativt stora möjligheter för testpersonen att påverka testresultatet i önskad riktning. Det anses knappast tillförlitligt att be individer skatta sin egen begåvning, utan man använder med fördel olika former av begåvningstest. Är det då tillförlitligt att be dem skatta sin personlighet? Ett sätt att försöka komma runt dessa problem är användandet av performancebaserade personlighetstester. Performancebaserade personlighetstester tillhandahåller ett observerbart exempel på testpersonens respons på komplexa och okända stimuli (Hartmann & Grønnerød, 2009). Vi kommer nedan att undersöka Rorschachtestets användbarhet i rekryteringssammanhang.
Rorschachs historia
Rorschachs bläckplumpstest utvecklades i början på 1920–talet av Herman Rorschach, en schweizisk psykiater. Rorschachs syfte var att utforma ett test som kunde avgöra om en patient var utåt– eller inåtriktad. När vi hädanefter diskuterar Rorschach är det testet och inte personen vi syftar på. Testet fick ett stort genomslag i USA under 1940-talet, delvis för att psykologer blev bekymrade över att folk inte svarade uppriktigt på transparenta items (McGrath, 2008). Men åsikter om hur, på vem och varför man skulle använda testet gick vitt isär (Wood et al., 2003). Det fanns inget enhetligt sätt att använda Rorschach vilket försvårade vetenskaplig utvärdering av testet. Under 1970–talet lanserade dock John E. Exner sitt Comprehensive System (CS) där han slog samman de fem mest använda testmetoderna. Han presenterade dessutom en rad olika normer för samtliga Rorschachvariabler på olika populationer. Ambitionen var att öka testets tillförlitlighet och ge det en vetenskaplig knuff framåt (Wood et al., 2003). CS innebar dessutom ett viktigt steg i skiftet från en syn på Rorschach som ett projektivt-, till ett performancebaserat test. Testet är nu det näst mest använda psykometriska testet i världen efter MMPI och används på både barn och vuxna inom bland annat rättspsykiatri, psykiatri och i andra kliniska sammanhang, samt inom arbets- och organisationspsykologi som instrument för urval och rekrytering. Förutom som ett psykometriskt test används också Rorschach som en psykoterapeutisk teknik, jämförbart med exempelvis drömtydning (Wood et al., 2003). Testet har sedan uppkomsten kritiserats hårt. Snart när varje aspekt av testet; dess reliabilitet, validitet, normer, diagnostiska förmåga och teoretiska bakgrund har varit föremål för livlig debatt och fortfarande är forskarna väldigt oeniga om testets värde (Sjöberg, 2000).
Själva testet består av tio tavlor med bläckplumpar som visas för testpersonen samtidigt som hon ombeds säga vad fläckarna ser ut som. Testledaren kodar svaren utifrån en rad olika parametrar. Förutom det manifesta innehållet i svaret är testledaren också intresserad av andra variabler såsom vilken del av bilden testpersonen fokuserar på, vad hon säger om form, skuggning, rörelse eller färg. Svaren kodas in i olika kategorier av svar organiserade i olika index. Från början var dessa tämligen begränsade, men med tiden har kategorierna utökats, och det finns nu över etthundrafemtio olika variabler att ta hänsyn till vid en Rorschachkodning (Wood et al., 2003).
Rorschach som projektivt kontra performancebaserat test
Länge betraktades Rorschach allmänt som ett projektivt test. Termen projektiv har använts för att beskriva testinstrument där testpersonen ställs inför ostrukturerade komplexa stimuli, där det inte finns vare sig korrekta eller felaktiga lösningar. Enligt psykoanalytisk teori styrs responser på denna typ av stimuli främst av inre önskningar och konflikter. Testpersonens inre privata värld; hennes undermedvetna, hennes sätt att organisera erfarenheter, sina känslor och sin syn på livet projiceras på testmaterialet och därmed blir möjliga att observera och tolka (Wood et al., 2003). Mer nutida anhängare av Rorschach har till viss del frångått detta resonemang. De menar att även om projektioner i psykoanalytisk mening kan spela en viss roll, så är den uppgift testpersonen ställs inför då hon får frågan ”vad skulle det här kunna vara?” framförallt perceptuell. Man menar därför att termen performancebaserad, är mer rättvisande för att beskriva det moderna användandet av Rorschach och andra liknande personlighetsinriktade test, som exempelvis Wartegg och TAT (McGrath 2008).
Olika performancebaserade tester används för att mäta olika saker. Att ett test är performancebaserat säger inget om vad det mäter, bara att detta sker genom behavioral sampling (McGrath, 2008, s 466), det vill säga observation av testpersonens beteende.
Validitet och reliabilitet
Rorschachforskningen har lidit av diverse problem, och har i många fall innehållit rena forskningsmetodologiska felaktigheter. Vaga hypoteser, dåligt användande av statistiska metoder, förvirrande jämförelser, ofullständig metodredovisning, och förvrängda tolkningar av resultat är några av dessa (Viglione, 1997; Del Giudice, 2010). Den nutida forskningen, såväl som testets historia, ger en bild av att Rorschach rör upp känslor. Bläckplumparna har delat forskarvärlden i två läger, och de verkar djupt nedgrävda i sina skyttegravar. Forskare på båda sidor beskyller varandra för att ignorera eller förfalska tillgängliga data (Viglione, 1999). Men denna polarisering kan ha bidragit till att ha gjort Rorschach till det näst mest beforskade personlighetstestet.
Framgångsrika rekryteringsinstrument måste uppvisa god prediktiv validitet, det vill säga en god överensstämmelse mellan de instrument, exempelvis intervju eller begåvningstest, som använts vid rekryteringen, och relevanta utfallskriterier, till exempel produktivitet, avsked, eller befordran. Vi kommer i det följande att koncentrera oss på prediktiv och inkrementell validitet, eftersom vi menar att dessa former av validitet är de mest intressanta i rekryteringssammanhang. Det innebär att vi inte diskuterar exempelvis innehålls- och begreppsvaliditet.
Prediktiv validitet
Som nämnts ovan har modern rekrytering alltmer kommit att betona vikten av en god ”fit” mellan arbetsuppgift och individ, vilket lett till ett ökat intresse för personlighetsbedömning. Forskning har pekat på att chefer som spårar ur, derail, det vill säga presterar avsevärt sämre än förväntat och därför degraderas, avskedas, eller på andra sätt lämnar organisationen, i nästan alla fall är intelligenta, självsäkra, och tekniskt kompetenta. Det är istället vissa personlighetsdrag, som arrogans, relationssvårigheter, passivitet, och svårigheter att anpassa sig till nya situationer, som står ut som prediktorer för urspårning. Del Giudice (2010) påpekar att självskattningar i detta sammanhang är sårbara när det gäller ”impression management”; det vill säga, testpersonen kan medvetet påverka den bild av henne som testet förmedlar. Rorschachs låga face validity jämfört med så gott som samtliga självskattningar av personlighet är i detta sammanhang en tillgång, då den innebär att det är svårt för respondenten att manipulera sina svar i en viss riktning. En studie har visat att sexualförbrytare som varit starkt motiverade att framstå som psykologiskt friska lyckats dölja sin psykopatologi på MMPI-2 men inte på Rorschach, En annan studie har visat att piloter som sökt återanställning efter missbruksbehandling uppvisade emotionell stress och interpersonella problem på Rorschach men inte på MMPI-2. Även om dessa studier inte är direkt överförbara till normalpopulationer och rekryteringssammanhang visar de på Rorschachs goda förmåga att stå emot försök från testpersonen att framställa sig själv i god dager (Del Guidice 2010).
En välgjord undersökning av Rorschachs prediktiva validitet är Hartmanns och Grønnerøds (2009) studie av deltagare i en specialutbildning inom Naval Special Forces i Norge. Denna studie är särskilt intressant ur rekryteringsperspektiv eftersom den handlar om att diskriminera mellan mycket högt kvalificerade kandidater, vilket ofta är fallet i rekryteringssammanhang. Utbildningen var mycket krävande, och endast 31 kandidater av 140 fullföljde den. Hartmann, Sunde, Kristensen, och Martinussen fann i en studie publicerad 2003 att rorschachvariabler avsedda att mäta stresstolerans, realitetsprövning, och avvikande tankemönster, men inte resultat på 5PFmil 2.0, predicerade pass-fail i nämnda utbildning. Den studie Hartmann och Grønnerød (2009) redogör för syftar bland annat till att replikera resultaten från denna studie. Författarna menar att testsituationen med Rorschach liknar viktiga delar av NSFs träningsprogram då båda dessa sammanhang innehåller komplexa och stressande stimuli som utmanar testpersonens försvar och coping-strategier. Hartmann och Grønnerød fann inga signifikanta korrelationer mellan 5PFmil-faktorer eller dessas undergrupper och pass-fail. Däremot fanns signifikanta korrelationer mellan sammanlagt åtta rorschachvariabler och pass-fail. Rorschach lyckades predicera 7 av 31 kandidater som fullföljde utbildningen, och 105 av de 109 som avbröt. Modellen var således avsevärt bättre på att förutse fail än pass. Sammantaget predicerades korrekt 112 av 140 kandidater.
Inkrementell validitet
Med inkrementell validitet avses ett instruments förmåga att synliggöra information utöver vad som upptäckts med andra test. Här är kostnad i form av tidsåtgång och pengar en viktig faktor. För att motivera användandet av en så pass omfattande metod som Rorschach krävs således att testet synliggör information som inte kan erhållas genom andra, billigare, testmetoder. Flera författare (se till exempel Hartmann & Grønnerød, 2009; Jočić, 2005; Viglione, 1999; Weiner 1999) pekar på låga eller obefintliga korrelationer mellan Rorschach och personlighetstester som MMPI och NEO. Jočić (2005) betonar att bristen på överensstämmelse mellan MMPI och Rorschach skulle kunna, men inte måste, innebära att antingen något av eller båda instrumenten är invalida. Att kliniker finner det värdefullt att kombinera material från de två metoderna talar istället för att de båda är valida. Hartmann och Grønnerød (2009) fann att god mental hälsa enligt både Rorschach och 5PFmil 2.0 predicerade 73% av de kandidater som fullföljde utbildningen. Kombinationen av de båda instrumenten hade således högre prediktiv validitet än instrumenten var för sig. Viglione (1999) menar att det är just bristen på samband mellan Rorschach och självskattningstest gör Rorschach värdefullt. Kärnan i inkrementell validitet är ju att två instrument inte mäter exakt samma aspekt av en företeelse. Del Giudice (2010) menar att personlighetsrelaterad information som framkommer genom Rorschach men inte genom självskattning är antingen a) information som kandidaten är omedveten om, b) information som kandidaten har svårt att artikulera, c) information som kandidaten inte vill avslöja, d) felaktig information. Hartmann och Grønnerød (2009) tar upp konceptet illusory mental health, som bygger på förhållandet mellan en individs självskattade mentala hälsa enligt BFM, och hennes grad av mental hälsa enligt Rorschach. Illusory mental health består i att individen själv skattar sin mentala hälsa som god, medan hennes rorschachresultat visar på dålig mental hälsa. Denna inkongruens framstår som informationsrik inte minst på individnivå, och konceptet torde vara intressant i rekryteringssammanhang. Hartmann och Grønnerød framhåller illusory mental health som ett intressant ämne för framtida forskning.
Reliabilitet
Reliabiliteten hos CS har varit en källa till debatt sedan Exner presenterade sitt system. En av anledningarna till det var att Exner angav testets reliabilitet i procents överensstämmelse, istället för det brukliga korrelationskoefficient. Detta gav testet en skenbart hög reliabilitet. Senare forskning har försökt att åtgärda denna begreppsförvirring. I en översiktsartikel av Viglione och Hilsenroth (2001) hävdar författarna att de senaste årens forskningsstudier på CS ger empiriskt stöd för att interbedömarreliabiliteten rörande de flesta av testets olika variabler (95%) är bra eller mycket bra med korrelationer mellan .60 till .80. Som en jämförelse anses WAIS-III ha en interbedömarreliabilitet på 0.90 (Wood & Lilienfeld, 1999).
Wood och Lilienfeld (1999) håller med om att interbedömarreliabiliteten på CS generellt är god, men är samtidigt bekymrade över att den, när det gäller exempelvis schizofreni-index och självmordskonstellationen, är undermålig. De menar att CS inte på något sätt kan jämföras med WAIS. Interbedömarreliabilitet vid självskattningstest är inte en aktuell fråga då dessa i princip kan rättas av en dator (Wood & Lilienfeld, 1999). Dessa författare blir dock i sin tur kritiserade för att ignorera en stor del forskning samt för att ha misstolkat data (Viglione & Taylor, 2003).
Stabilitet i resultaten över tid är självklart en viktig faktor för ett test som gör prediktiva anspråk. Viglione (1999) menar att test-retest forskning har visat att Rorschach håller ”imponerande hög stabilitet” när det gäller många av testets variabler (s 456). Även dessa siffror har dock blivit kritiserade för att bara ta hänsyn till 40 av 125 variabler hos CS och utelämna centrala variabler (Wood & Lilienfeld, 1999), något som dock motsägs av senare forskning (Viglione, 2001). Dessutom frågar man sig om test-restest verkligen är en bra teknik för att bedöma reliabiliteten eftersom man misstänker att Rorschach är speciellt sårbart för minneseffekter (Wood et al., 2003).
Ett av Exners stora bidrag till Rorschach-testning var hans normeringar. Dessa normer gällde stora referensgrupper såsom olika patientgrupper, icke-patienter och barn, och var en stor anledning till det förnyade intresset för testet (Viglione, 2001). Sedan slutet av 90–talet har normerna dock fått utstå en del kritik. Bland annat menar vissa att samplet av vuxna icke–patienter är för litet (Wood, 1999). I nuläget består den normgruppen av 600 individer, att jämföra med 2400 individer för WAIS–III. Kritik har också framförts mot att inte tillräcklig hänsyn tagits till kulturell bakgrund (Wood, 1999). 1999 presenterade Shaffer et al. (citerade i Wood et al., 2003) en djupgående studie av CS normsystem kopplade till överpatalogiserande. Med stöd i forskning på icke-patienter från en handfull olika länder visade de att människors svar på Rorschach är förhållandevis lika oavsett var i världen man lever. Resultaten från de olika länderna påminde alltså om varandra. Problemet var att de inte passade in i Exners normer (Wood et al., 2003). Fullt friska individer såg, om man jämförde dem med Exners normer, psykiskt sjuka ut. Det verkar finnas en samstämmighet inom modern rorschachforskning kring att Exners normer, varav vissa går tillbaka till mitten av 70–talet, är problematiska (Viglione, 2001; Wood, 1999). Nya normer för olika grupper borde vara ett huvudfokus för framtida rorschachforskning, menar bland andra Del Giudice (2010) och Viglione (2001). Så sakteliga verkar detta också ta form (se till exempel Hartmann & Grønnerød, 2009).
Rekrytering och Rorschach
Personlighetsbedömning i rekryteringssammanhang kan indelas i två huvudgrupper; det handlar antingen om att screena för oönskade egenskaper eller potential, eller om matchning av en kandidat till ett givet sammanhang. Screening kan handla om nyanställningar eller om att inför en omorganisation bedöma en stor mängd anställda i en befintlig personalstyrka. Matchning handlar exempelvis om att hitta en chef till ett redan existerande arbetsteam. Oavsett vilket av dessa huvudspår rekryteringen följer kan man räkna med att testpersonerna är måna om att framställa sig själva så positivt som möjligt.
Rorschach är dyrare att administrera än självskattningstest, det tar längre tid, och kräver en erfaren och välutbildad testledare. Dessutom finns det en subjektivitet inbyggd i rättningen och administrerandet av testet. Man måste därför ha goda argument för att verkligen använda Rorschach vid rekrytering. Den mest uppenbara fördelen jämfört med självskattningstest är, som nämnts ovan, testpersonernas svårighet att påverka sina testresultat i önskad riktning. En annan styrka är Rorschachs goda förmåga att diskriminera bland högt kvalificerade kandidater, något som självskattningstest haft svårt att göra. De 140 kandidaterna i Hartmanns och Grønnerøds (2009) studie var alla högt kvalificerade. De hade redan genomgått en medicinsk undersökning, begåvningstest, och en individuell intervju. På denna nivå hade 5PFmil 2.0 svårt att diskriminera mellan kandidaterna, medan Rorschach uppvisade god prediktiv validitet. De relativt höga kostnaderna för Roschachtestning gör att metoden främst lämpar sig för rekrytering till krävande positioner där innehavaren har ett stort inflytande över organisationen, och där de sökande redan kvalificerat sig begåvnings- och kompetensmässigt (Del Giudice 2010).
Diskussion
Efter att ha gått igenom en liten del av den omfattande forskningen gällande Rorschach anser vi att testet mycket väl kan vara användbart i rekryteringssammanhang. Med förbättrade normer och utökad forskning rörande validitet och reliabilitet kan testet utgöra skillnaden mellan en bra och en dålig rekrytering. Som nämnts ovan är självskattningstest som NEO bra på att ringa in testpersonens självbild. Men vi menar att dessa typer av test förefaller ha svårt att penetrera mer omedvetna, eller medvetet dolda mönster, i personligheten. Här har Rorschach en viktig plats. Till skillnad från självskattningstest ger testet också testledaren kvalitativ information om till exempel impulsivitet, svarslatens och ångestnivå.
Vi tror att Rorschach ska användas som en del av ett större testbatteri. Kombinationen av Rorschach och ett självskattningstest ger en fyllig bild av individens personlighet och syn på sig själv. Graden av kongruens mellan resultaten från de två testen är också intressant. Ju mer kongruenta svaren är, desto mer kan man förmodligen lita på dem. Dessutom säger kongruensen i sig något om hur mogen personen är, alltså vilken förmåga hon har till att objektivt värdera sig själv, andra och sin prestation.
Rorschachs främsta användningsområde är som vi ser det att hitta svagheter och problemområden i individens självorganisering. Rorschach verkar användbart när det gäller urval till mer avancerade tjänster där en felrekrytering kan bli kostsam. Testet kan differentiera mellan grupper av högt kvalificerade kandidater, där samtliga sökanden har hög intelligens, tekniskt kunnande och självsäkerhet. Rorschach är förmodligen för kostsamt att använda som ett instrument för screening.
Vissa kritiker av Rorschach verkar ha stirrat sig blinda på testets teoretiska bagage. Sedan 20–talet har dock den psykoanalytiska och psykodynamiska teorin genomgått stora grundläggande förändringar, vilket kan ha kommit att förändra synen även på testet. Med den modernare syn på Rorschach som initierades av Exner har testet också börjat frigöra sig från sitt psykoanalytiska arv. Från att ha betraktats som projektivt ses Rorschach numera främst som performancebaserat, vilket gör normeringen central. Den projektiva diskursen bygger på en sammanhållen och avancerad teori om personlighet som andra test, såsom NEO och MMPI, saknar. Denna aspekt av Rorschach riskerar att gå förlorad när testet nu lutar sig mer och mer mot normering.
En del av motståndet mot Rorschach verkar grunda sig i testets brist på face validity. Ett sätt att undvika detta i både den faktiska testsituationen och gentemot den organisation å vars vägnar man ska rekrytera är att presentera testet som en uppgift i beslutsfattande snarare än som ett projektivt personlighetstest. Organisationspsykologer borde anta utmaningen att förklara testets värde och struktur på ett mer lättförståeligt sätt.
Forskning på Rorschach har lidit av en rad problem. Detta gäller rorschachforskning inriktad mot det arbets- och organisationspsykologiska fältet. Del Giudice (2010) försöker tydliggöra vilka skalor eller variabler inom Rorschach som skulle kunna vara användbara i rekryteringssammanhang. Vissa av dessa skalor är en del av CS, andra är framtagna specifikt för att kunna användas vid urval. Denna forskning borde fördjupas. Framtida forskning borde också ägna mer tid åt att ta fram normativa data specifikt för organisationspopulationer (Del Giudice, 2010). Förenklade och förkortade versioner av testet inriktade mot väl definierade användningsområden skulle öka användbarheten av Rorschach. Som nämnts ovan vore det intressant att vidare undersöka illusory mental health, ett koncept baserat på förekomsten av svarsinkongruens mellan Rorschach och självskattningstest.
Det finns mycket forskning gjord på Rorschach, en uppsats av denna storlek måste oundvikligen begränsa antalet källor. Av över 16000 träffar på PSYCinfo har vi använt oss av 9. Som redan nämnts är forskningen när det gäller Rorschach polariserad. Det gör att det är svårt att finna artiklar som utforskar gråzonen mellan de som kritiserar och de som försvarar testets användbarhet. Vi har gjort vårt bästa för att föra in båda sidors argument, men ofta tolkas samma data diametralt olika, och det är helt enkelt svårt att veta vem man ska tro på. Vi har också främst tittat på andras studier av andras studier; metaanalyser och översiktsartiklar. Vi har i många fall använt oss av Journal of Personality Assessment som källa. Tidsskriften är central för Rorschach forskningen, och publicerar många artiklar på ämnet. Denna tidskrift har dock fått utstå en del klander för att ha en alltför okritisk syn på Rorschach (Wood et al., 2003). Moderna artiklar om rekrytering och Rorschach har inte varit helt lätta att finna, varför vi begagnat oss av litteratur som studerat testet utifrån ett mer kliniskt sammanhang än vi kanske önskat.
Referenser
Del Giudice, M.J. (2010). What Might This Be? Rediscovering the Rorschach as a Tool for Personnel Selection in Organizations. Journal of Personality Assessment, Vol. 92 (1), 78 — 89
Jočić, D.D. (2005). Correlation of the Rorschach Method and the NEO PI-R Questionnaire. Rorschachiana 27, 11–29.
Friedman, H.S., & Shustack, M.W. (2006). Personality. Classic Theories and Modern Research. Boston: Pearson
Greenwald, D.F., (1999). Relationships Between the Rorschach and the NEO-Five Factor Inventory. Psychological Reports, 85, 519-52.
Hartmann, E., & Grönneröd, C. (2009). Rorschach Variables and Big Five Scales as Predictors of Military Training Completion: A Replication Study of the Selection of Candidates to the Naval Special Forces in Norway. Journal of Personality Assessment, Vol. 91 (3), 254-264.
Lindgren, T., & Janson, H. (2000). Projektiva testmetoder kan ge tillförlitliga data. Läkartidningen, Vol. 97 (10), 1160–1163.
McCrae, R.R., & John, O.P. (1992). An Introduction to the Five-Factor Model and Its Aplications. Journal of Personality, Vol. 60 (2), 175–175.
McGrath, R.E. (2008). The Rorschach in the Context of Performance-Based Personality Assessment. Journal of Personality Assessment, Vol. 90 (5), 465-475.
PDM Task Force. (2006). Psychodynamic Diagnostic Manual. Silver Spring: Alliance of Psychoanalytic Organizations
Sjöberg L. (2000). Kan test som Rorschach göra något mer än att bara skilja ut grov psykopatologi? Läkartidningen Vol. 97 (10), 1164.
Viglione, D.J. (1997). Problems in Rorschach Research and What to Do About Them. Journal of Personality Assessment, Vol. 68 (3), 590-599.
Viglione, D.J. (1999). A Review of Recent Research Addressing the Utility of the Rorschach. Psychological Assessment 1999, Vol. 2 (3), 251-265.
Viglione, D.J., & Hilsenroth, M.J. (2001). The Rorschach: Facts, Fictions, and Future. Psychological Assessment 2001, Vol. 13 (4), 452-471.
Viglione, D.J., & Taylor, N. (2003). Empirical Support for Interrater Reliability of Rorschach Comprehensive System Coding. Journal of Clinical Psychology, Vol. 59 (1), 111-121.
Weiner, I.B. (1999). What the Rorschach Can Do for You: Incremental Validity in Clinical. Applications. Assessment, 6, 327.
Wood, J.M., & Lilienfeld, S. O. (1999). The Rorschach Inkblot Test: A Case of Overstatement? Assessment, 6, 341.
|